Det har inte blivit något inlägg de senaste dagarna. Jag var lite smått död fredag, men sen var jag med min bästa vän. Och det är det som detta inlägg ska handla om. De betydelsefulla människorna vi har omkring oss. Och när man har fibro så är det väldigt viktigt hur männsikorna omkring behandlar dig. För det är inte alls ovanligt att man blir daltad, att folk beter sig som man är helt handikappad. ch vissa dagar är det så, mend e flesta dagrna så klarar jag det mesta själv. Och då känner man sig lätt misslyckad när de kommer någon som ska göra allt åt dig. Men de exempel som är även vanligare är att inte bli trodd och behandlad som om man överdriver och hittar på. Och det är ännu värre. 

Jag bor varannan vecka hos min pappa och min mamma. Och dom två speglar båda sidorna. 

Tidigare i våras så hade ja mycket problem med ryggen, runt maj/juni så var jag hemma från skolan ganska mycket då jag hade problem att sitta ner, stå upp, gå och så vidare. Och då en vecka så var jag hos pappa när jag vaknade upp med väldigt ont i ryggen. Och min pappa har redan åkt till jobbet när jag vaknar på morgnarna så jag ringde och frågade om han kunde sjukanmäla mig och så. Och han började att fråga om jag verkligen hade ont i ryggen eller ifall jag låtsades för att slippa skolan. Och visst jag blev mobbad femman-sexan och var väl "sjuk" mer än jag egentligen skulle behövt, men numera i min nya klass vill jag inget hellre än att kunna gå i skolan som normalt. Så det kändes som ett slag i magen när han började fråga sådana frågor. Såklart jag vill till skolan, men det är lite svårt om man knappt kan gå liksom. 

Det är sant, jag brukar inte visa mina smärtor lika mycket när jag är hos pappa. Anledningen? Jag har en åttaårig lillebror där, som hatar att se mig ha ont. Så jag kan ha smärtor där som skulle haft mig liggande på mitt rum gråtandes hos mamma men jag väljer att sitta i soffan och kolla barnprogram och bita ihop. När man är nära barn i den åldern får man välja hur mycket av ens värk som man låter lysa igenom. Och mitt beslut är att jag gör allt för att dölja både min smärta och min depression. 

Min mamma däremot, har sett för mycket. Hon kan behandla mig som om jag kan gå sönder närsomhelst. Och det patetiska är att jag oftast behöver det. Men senaste tiden har hon börjat bli lite mer blind till allt det här. Jag ber henne inte att ge upp sitt liv för att jag är sjuk, ta mig inte fel. Men senaste tiden så har hon inte frågat hur jag mår eller om jag behöver hjälp. Det enda hon gör är att skrika på mig att hon kommer sälja ponnyn om jag inte åker till stallet och tar hand om honom. Hon har även en sambo som mobbar mig, men det ka vi komma till i nästa inlägg. Jag måste ju spara på mitt material. xd