Skriver ett super kort inlägg från mobilen nu precis innan jag somnar. Sanningen är att jag inte har orkat ta fram datorn och skriva ett riktigt inlägg på flera dagar. Har börjat på ett lite längre som kommer på kanske onsdag eller så. 

Jag mår så himla dåligt psykiskt just nu. Nu har mina smärtor varit ganska illa för mig de senaste veckorna, men nu är det nästan lite bättre. För stunden iallafall. Men trots det så känner jag mig helt tom. Jag har en stor klump i magen av obehag hela tiden, och annars vill jag bara sova och ha tystnad. Det är nästan samma känsla i magen som under perioden jag blev mobbad i skolan. Fast då var det mer rädsla över att gå till skolan, och så. Just nu är jag mer trött på allt, min kropp, mig själv och mitt liv. Allt känns värdelöst och inget blir ju bättre av alla i min ålder lägger ut inlägg i stil med "mår riktigt bra just nu" och "nu är livet på topp". För själv kämpar jag med att bara orka igenom dagen. 

 

Idag presenterade ande dom en nytt program dom har i skolan som kallas "mentor", där man (om man anmäler sig) blir tilldelad en utomstående vuxen att prata med och lära känna. Jag vet inte om många anmält sig, men jag ska det imorgon. För jag klarar inte av att ha det såhär längre. Jag har ingen att prata med och det känns som om ingen ser hur dåligt jag mår. Visst, jag skrattar högst i skolan, och ler inför min familj men jag är så trött på livet. Och jag önskar att någon kunde se det. Att någon kunde se att påsarna under mina ögon blir mörkare, eller att någon kunde se att när jag skrattar är det aldrig med ögonen. Och att någon kunde se hur jag har muskelkramper under lektioner och middagar. Men det gör ingen, och ingen frågar hur jag mår heller. Kan inte minnas den senaste gången som någon frågade hur jag mådde... Men jag antar att ingen bryr sig längre.